På sistone har jag märkt att många känner sig dränerade av livet – av utmaningarna de möter, arbetsbördan, oron i världen omkring dem och mycket mer.
Någon dag kommer jag att skriva en längre guide om hur man återfår sin motståndskraft, men idag vill jag dela hur jag själv brukar göra när jag inte känner mig kapabel till särskilt mycket.
1. Jag märker att jag helt enkelt inte har det i mig idag. Jag skulle vilja få mycket gjort, men idag är inte den dagen. Jag är dränerad. Uttömd.
2. Jag frågar: ”Vad behöver jag göra för att ta hand om mig själv?” Det kan innebära att ta en tupplur, ta ledigt en dag, jobba lite mindre, hoppa över dagens träning, meditera, gå en promenad, ta ett bad, dricka en kopp te, prata med en vän, lyssna på musik, titta på något lättsamt på tv, äta lite mörk choklad – eller bara ge mig själv kärlek.
3. Jag försöker ge kraft åt vilan. Det betyder att istället för att känna skuld över att jag inte orkar, ser jag det som ett sätt att älska mig själv och hitta tillbaka till den jag vill vara. Jag tillåter mig att njuta av vilan. Jag skapar utrymme, upplever det som något gott. Vilar i stillheten, i kärleken.
4. Jag frågar: ”Finns det något jag skulle vilja göra, trots min begränsade ork?” Om jag är dränerad kanske jag ändå har lite energi till något litet. Om jag vill röra på mig kan jag ta en kort promenad eller ett lugnt simpass. Om något behöver göras, kan jag göra det i små steg. Jag gör lite – långsamt och varsamt. Jag behöver inte pressa mig själv. Jag kan andas, slappna av, låta stillheten och lättheten breda ut sig. Jag sänker förväntningarna på mig själv, släpper taget om vad jag borde göra. Jag försöker inte pressa fram något. Jag gör bara det jag orkar, i ett lugnt tempo.
5. Jag frågar: ”Vad behöver jag göra för att ta mig dit jag vill vara?” Kanske tar det en dag, en vecka eller en månad – beroende på vad jag står inför i livet. För mig tar det ofta bara en dag eller två, men för andra som kämpar med större utmaningar kan det ta längre tid. Det viktiga är att de vet att de är på väg, och att de fortsätter. Oavsett hur lång tid det tar är frågan ändå värd att ställa: Vad behöver jag för att ta mig dit jag vill? Kanske behöver jag sova bättre, börja röra mig mer, äta mer näringsrik mat, meditera, skriva dagbok, gå i terapi, eller boka en läkartid. Sedan tar jag det minsta möjliga steget i den riktningen. När energin är låg kan jag inte göra allt – men jag kan börja. Oavsett hur liten min kapacitet är, kan jag ta ett steg mot mer omtanke, mer självkärlek, mer näring. Jag använder den energi jag har.
Ibland har vi helt enkelt inte så mycket att ge. Och kanske är det just där vi behöver vara idag. Det betyder inte att vi är kvar här imorgon. Men även i denna plats av trötthet – kan vi ändå hitta skönhet?