Att skapa en ny vana, som meditation, skrivande eller träning, är egentligen inte särskilt komplicerat – på den mest grundläggande nivån knyter du vanan till en redan befintlig utlösare i ditt liv, börjar smått och hittar sätt att påminna och uppmuntra dig själv att faktiskt göra det.
Men det blir mycket mer komplicerat – och rörigt – eftersom:
Vi möter motstånd;
Vi ger efter för motståndet;
Vi känner oss dåliga över oss själva som följd; och
Vi tolkar det som något stort, blir modfällda och låter det stoppa oss.
Det här är nästan universellt, i min erfarenhet. Ingen undkommer den fällan.
Så hur arbetar vi med det? Vi kan göra saker mycket enklare (inte nödvändigtvis lättare) genom att gå till kärnan: motståndet.
Dessutom hjälper det att ha ett sätt att hantera känslan av misslyckande när vi ger efter för motståndet. Jag kommer att tala om det efter att vi tittat närmare på själva motståndet.
Kärnan i förändring av vanor: motstånd
Låt oss säga att du bestämmer dig för att börja med en morgonvana som att skriva, meditera, yoga eller föra dagbok …
Du bestämmer dig för att göra det varje morgon när du vaknar (efter kaffet, förstås). Du ställer en påminnelse. Du vaknar. Och sedan …
… behöver du plötsligt kolla mejlen och meddelandena. Det leder till andra saker som ”måste” göras. Sedan bestämmer du dig för att kolla nyheterna eller sociala medier. Och nu måste du göra dig i ordning. Du gör vanan senare. Men det blir sällan av.
Det jag inte beskrev – och som de flesta inte ens noterar – är det viktigaste: motståndet. Om du kan hantera motståndet, kan du skapa en ny vana. Om du inte ens är medveten om det, kommer du tro att något är fel med dig, eller att du behöver hitta en ny metod eller bättre system för att fixa problemet.
Inga system, böcker eller metoder löser motståndets problem. Det är något vi måste arbeta med. Det försvinner inte för att vi hittar ”rätt” svar. Det handlar helt enkelt om rädsla och osäkerhet.
Om vi lär oss att arbeta med motståndet, kommer nya vanor att växa fram.
Samma sak gäller när vi vill ändra en gammal ”dålig” vana – som att sluta röka, bita på naglarna eller äta för mycket snacks. Vi känner impulsen att återgå till den gamla vanan och har motstånd mot att bara låta impulsen finnas och passera. Det är som att kolla telefonen istället för att meditera – vi tror att vi inte har något val utom att ge efter för motståndet.
Att arbeta med vårt motstånd
Men vad händer om vi inte behövde ge efter för motståndet? Vad om det kunde vara något att omfamna?
Här är ett sätt att arbeta med motståndet:
Gör ett åtagande att skapa en ny vana (eller sluta med en gammal, som rökning). Gör åtagandet så litet att motståndet inte blir för starkt – meditera i 5 minuter, inte en timme. Ställ en påminnelse om det är en ny vana. För att sluta med något: försök till exempel med en liten regel som ”ingen rökning efter kl. 19”.
När stunden kommer och du känner motståndet – pausa. Gå inte till mejlen, titta inte på sociala medier, ge inte efter för impulsen. Bara stanna upp.
Andas. Känn motståndet eller impulsen, och stanna kvar i känslan.
Fortsätt att stanna kvar. Ge dig själv kärlek och medkänsla. Stanna med motståndet, med impulsen.
Försök sedan hitta ett nytt sätt att möta motståndet. Vill du göra det tillsammans med någon annan? Vill du lägga till ansvar eller konsekvenser? Kan du införa lek, glädje eller nyfikenhet i aktiviteten? Se motståndet som något heligt och fyllt av möjligheter. Var kreativ.
Det finns inget ”rätt” svar här. Lek med det. Fortsätt arbeta med motståndet. Vår önskan att bli av med det – att inte känna motstånd – är ofta vårt största hinder. Fortsätt skapa nytt, varje gång motståndet dyker upp. Så småningom hittar du något som fungerar. Och på vägen kommer du upptäcka något nytt om dig själv.
Att hantera misslyckanden
Du hoppas förstås att allt ska gå perfekt. Du tänker att du ska möta motståndet och krossa det, och att du kommer lyckas med din nya vana. Japp! Det är precis så det kommer att gå!
Förutom att ”perfekt” också innebär att misslyckanden ingår. Det är en del av processen. Du misslyckas, du kämpar – och du hittar något nytt i det.
Problemet är att människor ofta tolkar misslyckanden som något som betyder något om dem själva. Det blir något stort: ”Jag misslyckades! Jag suger! Jag klarar det inte! Vad är det för fel på mig?”
Intressant, eller hur, att något så enkelt som ett misslyckande kan bära så stark emotionell laddning? Vi känner oss dåliga, blir modfällda och ger upp.
Men tänk om misslyckanden – och känslan av att misslyckas – bara var en del av tillväxtprocessen? Inget stort, utan något att lära sig av? Hur skulle du möta det då?
Jag tänker inte ge dig ”svaret” (för det finns inte bara ett), men jag bjuder in dig att bli kreativ. Vad kan du prova som hjälper dig med den här delen av processen? Hur kan misslyckande omfamnas, älskas och bli en plats för nyfikenhet och upptäckt?
Om du kan arbeta med det – kommer du bli fri.