Jag ser mig inte som någon expert på föräldraskap, men jag har varit med och uppfostrat sex barn (tillsammans med deras mammor), och att vara pappa har varit en av de mest givande sakerna i mitt liv.
Och även om jag inte är en perfekt pappa, tycker jag att jag är ganska bra på det. Mest för att jag verkligen älskar det.
Eva och jag har också några lite okonventionella tankar om föräldraskap som kanske kan vara användbara för föräldrar som ständigt söker nya sätt att se på saker.
Så jag tänkte dela med mig av det bästa jag har lärt mig om att uppfostra barn — inte för att mitt sätt är det bästa, utan för att det alltid är värdefullt att prata om föräldraskap.
En viktig sak att nämna: Mycket av arbetet med barnen, om inte det mesta, har gjorts av barnens mammor (min fru Eva och mamman till mina två första barn). Jag kan bara ta lite av äran.
Här är några av de bästa sakerna jag har lärt mig:
Din främsta uppgift är bara att älska dem. Vi måste såklart ta hand om deras grundläggande behov, men föräldrar lägger ofta till en massa extra krav ovanpå det, vilket gör jobbet mycket svårare. Föräldraskap är egentligen inte så komplicerat – att ta hand om de grundläggande behoven kräver arbete, men den grundläggande uppgiften är att älska sina barn. Du behöver inte forma dem, pressa dem att bli bättre, eller fylla deras dagar med aktiviteter för att bli det perfekta barnet. De är redan rätt fantastiska som de är. Bara älska dem för den de är, och låt dem känna den kärleken.
Var inte överallt – låt dem falla ibland. Föräldrar idag tenderar att vara överbeskyddande, försöka möta varje behov och skydda mot minsta lilla fall. Nej. Låt dem leva. Låt dem ha lite självständighet. Låt dem leka utan dig. Låt dem ramla och slå i knät. Låt dem misslyckas. Det är så de växer. Om du skyddar barn från allt misslyckande och smärta kommer de vara helt oförberedda för vuxenlivet. Jag säger inte att du aldrig ska skydda dem, men ju mer de kan klara själva – utan att skada sig – desto bättre. Hjälp dem sedan att hantera det på egen hand, med dig som stöd i bakgrunden.
Stränga uppfostringsmetoder gör mer skada än nytta. När jag först blev förälder skällde jag och straffade mina barn för deras fel. Det gjorde ont – både för dem och för mig – och det gjorde dem rädda för mig. Jag har lärt mig att lugna ner mig med åren, att kontrollera mitt humör och vara mer medkännande. Jag är långt ifrån perfekt, men numera ser jag varje situation som ett tillfälle att lära och visa kärlek. Att ens föräldrar var auktoritära betyder inte att man själv måste vara det.
Att läsa för dem regelbundet är något av det bästa jag gjort. Jag har läst för mina barn nästan varje dag. Det har blivit ett sätt att umgås, väcka deras kärlek till läsning och upptäcka nya världar tillsammans. Mina barn har hittat sin egen kärlek till böcker genom de stunderna.
Låt dem styra sitt eget lärande. Flera av mina barn har inte gått i vanlig skola, men alla har haft egna projekt och intressen de fördjupat sig i. Vi kan uppmuntra barn att utforska det som väcker deras nyfikenhet, hjälpa dem tills de kan stå på egna ben, och låta dem lära som vuxna gör.
Ge dem roliga utmaningar och uppmuntra dem att testa nytt. Självstyrt lärande är fantastiskt, men ibland behöver de inspiration. Jag uppmuntrar dem att dyka in i saker som fascinerar dem, att lära sig något nytt. Jag försöker också utmana dem – en teckningsutmaning, armhävningsutmaning, eller kanske att resa med bara en ryggsäck. Barn (och vuxna) växer genom lekfulla utmaningar.
Lär dem göra saker själva, tidigt. Så snart det gick lärde vi våra barn knyta skorna, borsta tänderna, laga mat, städa och tvätta sina kläder själva. Det gjorde inte bara vårt liv enklare, utan lärde dem självständighet och ansvar.
Låt dem ta ansvar eller delta i arbete när det går. Vi låter barnen hjälpa till att planera resor, boka boenden, hitta tågtider. Det lär dem att ta ansvar och förstå hur saker fungerar.
Använd en demokratisk beslutsprocess. När vi ska bestämma vad vi ska göra en helg, pratar vi tillsammans, lyssnar på varandras idéer och röstar. Det lär barnen att fatta beslut, respektera andras åsikter och förstå att deras vilja inte alltid är det viktigaste.
Utöva mindfulness tillsammans med dem. Jag har mediterat med alla mina barn. När någon känner oro eller ilska, pratar vi om hur känslan känns i kroppen. De har sett mig meditera, så det blir något naturligt även för dem.
Det viktigaste sättet du lär dem på är genom ditt eget exempel. Allt jag gör lär dem något – hur jag pratar, agerar, tar hand om mig själv. Vill jag att de ska vara lugna, omtänksamma, hälsosamma – då måste jag vara det själv. De lär sig nästan allt genom att se hur vuxna omkring dem beter sig.
Låtsas inte att du vet allt. Jag försöker vara ödmjuk och erkänna när jag inte vet. Då kan vi lära oss tillsammans. Att säga “jag vet inte, låt oss ta reda på det” öppnar dörren för gemensam nyfikenhet och tillit.
Erkänn när du har fel. Be om ursäkt. Gör rätt. Jag har fått lära mig att det är mycket bättre att erkänna när jag har fel än att låtsas att jag har rätt. Att faktiskt be om ursäkt och försöka gottgöra är en viktig del av föräldraskapet.
Låt dem tjäna egna pengar tidigt. Och lär dem om ekonomi. Vi ger inte veckopeng. De får tjäna pengar genom små uppdrag eller projekt. Det lär dem att värdera pengar, spara till mål och förstå konsekvenserna av skulder.
Skydda dem inte från samtal om sex, droger och teknik. Att tiga om det gör det bara till ett tabu. Det är bättre att prata öppet, tidigt och naturligt. Barn bör få lära sig om dessa ämnen av sina föräldrar, inte av slumpmässiga källor online.
Det är okej att vara utan dem ibland – och låta dem vara utan dig. Jag älskar att vara med mina barn, men jag vet att de behöver egen tid. Att låta dem vara själva eller med vänner stärker dem. Och det ger oss vuxna tid att ladda om och vårda relationen.
Föräldraskapet tar inte slut när de blir vuxna. Fyra av våra barn är vuxna nu, och det är en ny fas – att stötta dem i livet, jobben, relationerna och vuxenansvaret. Jag älskar det, men det betyder inte att jobbet är över.
Till slut blir de den de är. Du bestämmer inte vem det är. Varje barn är redan sig självt från början. De växer, men personligheten finns där tidigt. Vi kan vägleda, men inte forma dem. Vår uppgift är att älska dem för den de är, inte för den vi vill att de ska bli.
Jag lär mig fortfarande. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Och ändå hoppas jag att något av det jag lärt mig kan hjälpa någon annan.
Jag älskar att vara pappa. Det är ett otroligt privilegium, och en av de största glädjerna i mitt liv. Tack, barn. Och tack, mammor.