Ett av de vanligaste problemen bland människor jag arbetar med och coachar är känslan av att alltid vara upptagen.
Och sedan blir det en ursäkt: Jag kan inte hålla mina åtaganden – jag är för upptagen! Jag kan inte vara med min familj eller mina vänner – jag är för upptagen. Jag kan inte träna, meditera, varva ner på kvällen för att kunna somna, eller skapa tid för stillhet och frånkoppling … för jag är för upptagen.
De flesta av oss har använt denna ”för upptagen”-ursäkt, eftersom den känns väldigt sann. Det känns helt sant att vi är för upptagna. Och så finns det ett tillägg till detta: om vi vill bli mindre upptagna måste vi först bli klara med allt arbete (och alltså ännu mer upptagna under tiden).
Är det sant? Eller kan vi utveckla en vana att inte vara upptagna, även med samma arbetsbörda?
Låt oss ta oss till kärnan av denna ständiga upptagenhet – och sedan vända på den.
Vanan att alltid vara upptagen
Det är lite komplicerat, eftersom den här vanan har flera delar:
Tendensen att säga ja, ta på sig för mycket och överengagera sig. Jag är skyldig till det här, som de flesta av oss. Jag har försökt ändra det, eftersom det skadar mitt uppdrag och människorna runt mig. Vi gör det här för att vi ofta är för optimistiska kring hur mycket vi faktiskt kan göra. Ibland handlar det om att vi har svårt att säga nej – vi oroar oss för vad som händer om vi inte säger ja. Det skadar oss. Åta dig mindre, men var mer närvarande i det du gör.
Tendensen att alltid röra sig snabbt, ständigt vara upptagen. Även om vi har en rimlig mängd uppgifter, och inte har tagit på oss för mycket, är det vanligt att vi hela tiden håller oss sysselsatta. Det är en mental vana – att skynda sig att bli klar, gå vidare till nästa sak, vilja att det nuvarande ska vara över.
Brist på koppling mellan uppgiften och något meningsfullt. Ofta gör vi saker bara för att bocka av dem. För att det finns en deadline, för att andra väntar på oss, eller för att det står på vår lista. Men det känns inte meningsfullt, och vi känner oss som om vi springer i ett hamsterhjul utan att komma någonstans. Istället kan vi koppla varje uppgift till något meningsfullt, och ge den den uppmärksamhet och hängivenhet den förtjänar. Det är ett helt annat sätt att arbeta än att bara skynda sig igenom.
Rädslan för att inte hinna allt. Vi är rädda för att inte kunna betala räkningarna, förlora jobbet, eller göra andra besvikna om vi inte hinner med allt. Det finns en rädsla som driver oss till att vara upptagna – oro för ekonomi, respekt, eller andras förväntningar. Det är förståeligt, men det skadar vår förmåga att fokusera. Istället för att göra för mycket vore det bättre att fokusera på det som verkligen har störst betydelse, och släppa berättelsen i våra huvuden som driver denna rädsla.
Tendensen att skjuta upp de svåra uppgifterna. Vi håller oss upptagna för att slippa de utmanande, högpåverkande uppgifterna. De är svåra! Så vi fyller tiden med småsaker och fortsätter springa – för att slippa känna rädslan för de tunga uppgifterna. Men det vore bättre att fokusera på just de uppgifterna om de verkligen är viktiga.
Okej, med allt det här i åtanke – ska vi låta oss skrämmas och ge upp, eller ska vi hitta en ny väg? Jag säger: låt oss hitta en ny väg!
Ett mer fokuserat och meningsfullt sätt att arbeta
Föreställ dig ett scenario där du får saker gjorda, men med lugn och fokus. Du rusar inte, utan är fullt närvarande. Med en känsla av syfte och mening. Du gör det viktiga – även om det känns svårt.
Det är det vi strävar efter. Och även om vi inte alltid kommer att nå dit, kan vi komma närmare.
Det handlar om att ersätta våra gamla vanor med nya. Vi måste medvetet skifta bort från våra vanliga mönster.
Här är några motmedel:
Prioritera uppgifter med störst påverkan. Istället för att stressa med småsaker, fokusera på det som verkligen betyder något. De uppgifterna är ofta de som känns mest skrämmande – och de som ger störst resultat på lång sikt. Hitta de uppgifter som har störst inverkan och lägg mest tid på dem. De andra kan delegeras, skjutas upp eller tas bort.
Koppla till mening. När du väljer vad du ska göra, påminn dig själv om varför det spelar roll. Vad är meningen med det här? Vem gynnar det? För mig handlar det om att minnas att det finns människor som påverkas positivt av det jag gör. När jag minns det, blir det lättare att känna mening även i obekväma stunder.
Fokusera på en liten uppgift i taget. Vi kan bara göra en sak åt gången. Ge den din fulla uppmärksamhet. Om något känns överväldigande – gör det mindre. Bara den första sidan, bara de första fem minuterna. När du tar små steg blir det lättare att vara närvarande i det du gör.
Släpp berättelsen så du kan fokusera. När du känner oro, skam eller stress – det är normalt. Men försök se vilken berättelse i ditt huvud som skapar rädslan. ”Jag hinner inte”, ”De kommer tycka jag är dålig”, ”Om jag inte gör allt förlorar jag respekten.” Dessa berättelser är inte alltid falska, men de skadar oss ändå. Tänk på berättelsen som en såpbubbla – och låt den spricka. Nu kan du vara närvarande och fokusera, utan att snurra runt i huvudet. Det är en plats av lugn och fokus.
Fokusera med närvaro, tacksamhet och mening. När du befinner dig i nuet, utan berättelsen, i en plats av mening – känn tacksamhet. Känn fokus. Känn uppgiften. Det kräver övning, men det är värt det.
Låt oss prata om hur vi övar på detta – för utan övning är det bara ord.
Att föra samman allt genom praktik
Nyckelordet här är att minnas. Vi kan träna på detta sätt att arbeta och leva – men om vi inte påminner oss själva, kan vi inte praktisera det.
Hur påminner vi oss då?
Det blir lättare med tiden, men i början behöver vi ge oss själva små knuffar – så ofta vi kan.
Digitala påminnelser kan hjälpa, men fysiska påminnelser fungerar bäst. Till exempel:
En lapp med några få ord på.
En anteckningsbok där du skriver ner dagens viktigaste uppgifter.
En anteckning på mobilens låsskärm.
En liten figur placerad där du ser den ofta.
En blomma på skrivbordet eller soffbordet.
Människor i din närhet som kan påminna dig.
En mindfulness-påminnelse på datorn.
Varje gång du ser en påminnelse kan du känna frestelsen att ignorera den. Gör tvärtom. Acceptera inbjudan att praktisera mening, fokus, tacksamhet, lugn och närvaro.
Öva om och om igen – tills det blir din nya norm. Tills det förändrar hur du lever.