Förra året fyllde jag 50 år … och jag märkte att jag tänkte på åldrande mer än någonsin tidigare. För att vara tydlig: 50 är fortfarande ganska ungt, men det var något med den siffran som fick mig att inse att 60- och 70-talet inte är så långt borta — och det kändes lite konfronterande.
Jag hade ju tillbringat större delen av mitt liv med att se åldrande som något att frukta. Det är en kulturell föreställning som sitter djupt i vårt samhälle — tron att ålder betyder att man är svag, hjälplös, irrelevant. Jag vet att det inte är sant — men vi matas ständigt med kulturella budskap som säger att det är det.
När jag fyllde 50 tog jag mig därför tid att verkligen fundera. Vad betyder det att bli äldre? Vad är mina rädslor? Vilka fördomar bär jag på? Hur vill jag att mina äldre år ska vara?
Som en övning vill jag starkt rekommendera att du börjar lägga märke till dina egna fördomar kring åldrande och gamla människor — och hur ofta människor runt omkring dig (och i media) pratar om ålderdom som något dåligt. Ordet “gammal” används som en förolämpning. Om du säger att du är gammal, svarar folk ofta: “Du är ju inte gammal än!” som om du hade sårat dig själv. Eller: “Det är okej, du ser inte gammal ut.” Eller: “Du ser ung ut för din ålder!” Dessa kommentarer är menade att trösta, men i grunden antyder de att det är dåligt att bli gammal.
Det finns överallt. Och när alla omkring oss — människor, reklam, underhållning — behandlar åldrande som något negativt, är det inte konstigt att vi börjar frukta det. Det liknar gamla kulturella budskap om att vara överviktig, blyg eller ha ett mentalt funktionshinder. Alla dessa är dolda förolämpningar, vilket betyder att vi lär oss att skämmas.
Låt oss göra uppror mot det! Återta ordet gammal. Återta åldrandet. Om vi kan förändra dessa budskap, åtminstone för oss själva, förlorar rädslan och skammen sin kraft.
Här är några saker jag gjort under de senaste 18 månaderna för att förändra min relation till åldrande:
Jag började lägga märke till mina egna fördomar mot åldrande och gamla människor. Och jag började uppmärksamma hur människor pratar om ålder och ålderdom.
Jag började påpeka detta dolda åldersförakt – kärleksfullt. Och ändrade mitt språkbruk kring det.
Jag började se upp till människor som är starka i sin ålderdom — idrottare, nobelpristagare, konstnärer, människor som är pelare i sina samhällen, munkar, vise män och trädgårdsmästare. Jag började se dem som förebilder.
Jag började föreställa mig hur jag vill vara i mina äldre år. Stark, medkännande, kreativ, nyfiken, lärande, växande. Varm, mild och öppen.
Jag började möta min rädsla för maktlöshet. Det är den dolda kraft som ligger under mycket av vår åldersrädsla — ingen vill känna sig maktlös, och ändå går vi alla så småningom mot en viss form av hjälplöshet. Så jag började identifiera situationer där jag redan kände mig maktlös och övade på att visa medkänsla med mig själv när det hände.
Jag ser varje utmaning som kommer till mig i hög ålder — fysiskt, mentalt, emotionellt, relationellt, andligt — som precis den kant jag behöver öva vid. När de kommer vet jag att min styrka och visdom kommer att växa, precis som de gjort i alla tidigare utmaningar i livet.
Och med det här känner jag nu glädje över att bli äldre!
Det är magiskt att leva i detta nya kapitel av livet. Jag känner mig mer tålmodig, mer medkännande, mer förankrad i andra än någonsin tidigare. Och jag ser fram emot det äventyr som väntar när min kropp, mitt sinne och min själ fortsätter att utvecklas.
Jag önskar dig kärlek medan du fortsätter på din egen resa.