Det här är något de flesta av oss kämpar med varje dag, ofta utan att ens inse det: en känsla av tidsbrist.
Vi känner den väl – känslan av att ha för mycket att göra och för lite tid att göra det på.
Det gäller inte bara jobbet – där vi har för många projekt, möten, mejl, administrativa uppgifter, samtal, förfrågningar och meddelanden – utan också våra privata liv. Vi vill träna, äta hälsosamt, meditera, lära oss något nytt, resa, umgås med vänner, ha tid i stillhet, gå på vandring, läsa tusen böcker, sköta ekonomi och ärenden, följa nyheter, poddar och intressant innehåll på nätet, hålla kontakt med våra nära på sociala medier – och samtidigt hitta plats för stillhet och eftertanke.
Puh.
Hur ska vi klara av allt det, när vi uppenbart har begränsat med tid? Hur ska vi kunna klämma in alla våra drömmar, uppgifter och måsten i en så liten tidslåda?
Ett svar är att göra färre saker – förenkla genom att skära bort en del av allt vi försöker göra, att låta bli vissa saker helt. Ett annat svar är att delegera, att ta hjälp, att skapa team. Alla dessa är bra alternativ.
Men sann bemästring av tidbristens demon kommer bara genom ett skifte i sinnesinställning.
Vi måste ta itu med själva känslan – inte bara logistiken. Att fixa med scheman och to-do-listor ändrar inte känslan. Den kommer alltid att finnas där, tills vi lär oss hantera den.
Vad som egentligen pågår
Problemet är inte att vi har för lite tid – vi får alla exakt lika mycket varje dag och vecka. Det är precis rätt mängd, för det är allt som finns.
Det är möjligt att vi har för många saker att göra. Men det verkliga problemet är att vi vill göra för mycket på den tid vi har. Det är inte mängden uppgifter i sig som är svår, utan vår vilja att pressa in för mycket i den tid vi har (säg, en dag).
Vi vill ha mer och mer, och vi är inte nöjda med det vi faktiskt hinner på den tid vi har.
Vi vill ha mer, och det vi har är aldrig nog. Det är denna brist på tillfredsställelse som är det verkliga problemet. Vi förkastar vår upplevelse och längtar efter mer.
I buddhismen kallas detta ”girighet”. Jag gillar inte ordet eftersom det låter dömande, men det handlar helt enkelt om att vi inte är nöjda med det vi har – vi vill ha mer.
Svaret på girighet, enligt buddhismen, är generositet. Det vill säga: att se det underbara i det vi redan har. Att se den djupa skönheten i den upplevelse vi lever just nu. Att älska det som är.
Att bemästra demonen
För att bemästra denna demon av tidbrist – känslan av att aldrig ha nog med tid, och att ha för mycket att göra – krävs medvetenhet och förmågan att utveckla generositet.
Vi behöver bli medvetna om när vi känner oss överväldigade. Hur känns det just nu, i kroppen? Hur känns det att aldrig uppleva att tiden räcker till? Lär dig känna igen den känslan, och börja se när den uppstår.
När känslan kommer, börja träna ditt sinne att vilja mindre … och i stället se det stora i det som finns precis framför dig. Träna genom att använda ett nytt tankemönster.
Vi kan bara göra en sak i taget. Allt vi har är detta ögonblick, denna dag.
Och det räcker. Det är vackert, otroligt, om vi bara ser det och uppskattar det.
Vi kan göra en sak, och vara djupt tacksamma över att vi kan göra just den saken.
I nästa ögonblick kan vi göra en annan sak – med full uppmärksamhet, fullt fokus, som om det vore vår sista handling. Och verkligen uppskatta den möjlighet vi har att leva just nu.