Jag tror på att hitta kraftfulla övningar för förändring, varhelst vi kan finna dem. Och de stoiska filosoferna Epiktetos, Marcus Aurelius och Seneca är en enorm inspirationskälla för mig.
Jag har upptäckt att det finns en stor överlappning mellan stoicism och zenbuddhism, även om det också finns viktiga skillnader. Nedan delar jag de områden där zen och stoicism möts – och de är kraftfulla övningar.
1. Vad vi kan kontrollera
Ett av de viktigaste stoiska principerna är att fokusera på det du kan kontrollera – och släppa taget om det du inte kan. Det mesta i livet kan vi inte kontrollera: andras åsikter och handlingar, vädret, världshändelser, olyckor, förluster. Alltför ofta låter vi sådant påverka vår lycka, även när vi inte kan göra något åt det.
Tänk på hur ofta du blir frustrerad eller stressad över något du inte kan kontrollera. Vad om du i stället bestämde att det inte angår dig — att ditt “ansvarsområde” är att göra ditt bästa i nuet.
Zen fokuserar också på att göra sitt bästa i nuet, med medkänsla. Jag tycker att detta fokus är enkelt, kraftfullt och befriande.
2. Påminnelse om döden
Stoikerna påminde sig regelbundet om att de skulle dö. Buddhistiska munkar gör samma sak — en gren av buddhismen mediterar till och med på kyrkogårdar i detta syfte, något jag själv också gör ibland.
Livet är kort och dyrbart, och vi tar det för givet. Vi behöver ofta påminna oss om detta, så att vi verkligen kan ta vara på varje dag och varje ögonblick.
3. Älska det som är
Stoikerna använde inte uttrycket amor fati (det var Nietzsche), men Marcus Aurelius och Epiktetos förmedlade samma idé: att vi bör omfamna det som faktiskt händer, snarare än att önska att det vore annorlunda.
Epiktetos: “Sök inte att händelser ska ske som du vill, utan önska att de sker som de sker — och allt kommer att bli väl.”
Detta är också en zenidé — att omfamna verkligheten som den är, eftersom vårt lidande oftast beror på att vi vill att den ska vara annorlunda.
Tänk om du kunde lära dig att älska varje ögonblick precis som det är? För att göra det behöver du hitta skönheten i livet medan det händer. Börja med de enkla stunderna (en stilla morgon, en kopp te, att se någon du älskar) och arbeta dig sedan långsamt fram till de svårare (någon är negativ, du står inför en utmaning). Lämna de allra tuffaste situationerna till senare (död, sjukdom, krig).
4. Betrakta motgångar
Seneca hade en övning som kallades premeditatio malorum — att i förväg föreställa sig olyckor eller motgångar som en form av träning.
Till exempel, om du ska resa någonstans, kan du föreställa dig alla saker som kan gå fel — du glömmer passet, väskan försvinner, du blir sjuk, du tappar bort dig. Visualisera allt detta, inte som en katastrof, utan som något neutralt — det finns inget verkligt problem. Kanske till och med njuter du av upplevelsen.
När något av det sedan faktiskt händer … då är du redan förberedd. Inget kan drabba dig som är värre än det du redan har upplevt i ditt sinne. Du har redan gått igenom det.
På så vis förbereder vi oss, som att sänka oss i iskallt vatten för att träna inför att simma i Atlanten.
Zen-traditionen handlar mer om meditation i nuet … men på ett sätt står vi, när vi mediterar, också inför allt som uppstår inom oss i stunden (uttråkning, distraktion, obehag, frustration osv.). Så när samma saker uppstår senare, har vi redan mött dem.
5. Ett högre perspektiv
Jag har ett sätt att visualisera det som jag kallar ett “Guds-perspektiv” över mänskligheten — som att se ner på hela mänskligheten ovanifrån, där vi alla är som små myror.
Det här större perspektivet påminner mig om att:
Mina problem är faktiskt små, även om de ibland känns stora.
Vi alla är sammankopplade, även när det känns som om vi är ensamma.
Det gör livet enklare för mig.
Stoikerna kallade detta the higher view. Inom zen påminner vi oss om vår samhörighet. Det är verklighetens sanning (till skillnad från illusionen av separation) som hjälper oss att känna oss förbundna och medkännande.
Dessa övningar hjälper mig enormt i livet. De är både befriande och motiverande. Och de är en livslång praktik — värd att odla.